Tre bilder från 2013

En dag som alltid kommer ligga mig varmt om hjärtat är alla hjärtans dag, dels för att man automatiskt blir extra kärleksfull men också för att det var dagen då jag blev utskriven från sjukhuset efter en jobbig period. 
Jag får ofta frågor om varför jag låg på sjukhuset, och vad som hände. Då tyckte jag det var väldigt jobbigt att prata om det men nu två år senare känns det bra och inte så jobbigt längre.

Jag var hemma hos min pojkvän och vi hade ätit tacos på kvällen, men sen på natten kände jag att jag mådde väldigt illa och gick upp och kräktes. En gång bara, sen var det bra med det och jag somnade om igen i hans famn. Dagen efter skulle vi äta frukost, och jag åt som vanligt. Men efter en stund började det vattna sig i min mun & jag mådde fruktansvärt illa igen. Och även då så kom maten upp, det första jag och familjen tänkte på var magsjuka. Så jag la mig i sängen, åt endast isglass och drack läsk. Men det funkade inte, det kom upp. Efter några dagar ringde vi till läkaren, jag kom dit och dem sa till mig att det var ett virus som snart skulle gå över. 

Det gick tre dagar till, och ingenting blev bättre. Nu var jag så utslagen också eftersom jag inte hade ätit på nästan en vecka och bara druckit pyttelite. Så vi åkte till en annan läkare, så jag fick en medicin mot illamående. Men medicinen kom upp, dagen efter ringde mamma till barnakuten och jag fick en akut tid. När jag kom till sjukhuset var jag nästan helt uttorkad, så dem la mig med dropp på direkten. Jag låg med dropp i fyra dagar. Men ingenting blev bättre, jag är glad nu i efterhand att jag inte visste hur länge jag skulle behöva ligga på sjukhuset. 20 dagar blev det, som jag låg där.

Det var en väldigt jobbig period, jag kräktes och blev smalare och smalare. Psykiskt förstörd, jag vägde som minst 47 kilo. Jag var bara ett ben, och just då kändes det som det aldrig skulle bli bra igen. Dagarna gick men allting stod still. Dem misstänkte att jag hade anorexia, vilket jag inte hade. Dem misstänkte även att jag hade en hjärntumör, så som ni förstår var detta en väldigt jobbig period både psykiskt och fysiskt. Varje gång jag kräktes började jag gråta för det kändes som det aldrig skulle bli bra. 

Min högsta önskan var bara att kunna äta, folk kom och hälsade på mig och fick en massa godis och chips. Jag är riktigt svag för chips med, så låg och luktade på chipsen och önskade att jag kunde äta dem. Det började bli vår, och mamma tog ut mig i rullstolen. Det var så skönt och bara känna luften, frisk luft. Jag ville aldrig tillbaka igen, hade kunnat sitta där ute och kolla på människor hur länge som helst. Men sen hände något, efter 20 dagar. Med dropp, sond och en massa olika mediciner och sprutor. Sövdes två gånger, och var väldigt dålig. 

Efter 20 dagar, den 14 februari blev jag utskriven. Det var den bästa dagen i mitt liv, kommer aldrig kunna beskriva den glädjen. Jag hade klarat av att äta fem skedar spagetti och köttfärsås, och behålla den. Och efter en stund kom en sjuksköterska in och sa till mig att jag kunde bli utskriven nu och börja äta hemma lite smått. När min pojkvän kom och skulle hälsa på mig bara hoppade jag upp i hans famn och började stor gråta, jag var ju äntligen frisk. Det var verkligen den BÄSTA dagen i hela mitt liv, har aldrig uppskattat att vara frisk så mycket som jag gör nu för tiden.