Att gå vidare efter ett långt förhållande kan nog vara något av det svåraste som finns. Att mista sin bästavän och kärlek på samma gång, känns som att mista en del utav sig själv. Och man känner sig oerhört ensam och vilsen. Den tryggheten man hade är borta och man ska nu tackla allting ensam. Oavsätt om man har sina bästavänner som alltid finns där till 110 % så är det fortfarande inte samma sak. Att kunna skratta så man gråter innan man lägger sig och avsluta med att pussas innan man somnar i varandras famn. Ingen känsla är bättre än den känslan, att bara kunna vara och må så bra. 

Efter att det har tagit slut och man har gråtit, gråtit hela nätterna. Fått hjärtat krossat gång på gång så är det som någonting läker ihop själen igen. Det är då man ska vara så oerhört lycklig över att ha sina vänner vid sin sida, det var dem som tog upp dig när man inte ens ville resa sig ur sängen. Dem som har stått ut med ens tjatande om samma sak dag efter dag. Kommer aldrig kunna tacka er nog. Och man måste börja fokusera framåt igen, vissa dagar kommer alltid kännas värre än andra. Men det jobbigaste är att se sin gamla med en ny, ska han göra samma saker med henne som vi brukade göra. Hur gör man för att älska igen? Men det är fokus frammåt nu.
2 fina år med den finaste människan jag vet, är så oerhört tacksam.