Jag ville ha roligt, så jävla roligt ville jag ha. Och full skulle jag vara, då glömmer man väl problem. Eller?
Vi gjorde oss i ordning, åt god middag. Lockade håret och satte på oss glittriga klänningar, kvällen skulle vara vår. Vi skulle fira in det nya året tillsammans och släppa allt gammalt. Vi hade planerat sedan länge, nu var det äntligen dags. 

Jag drack, oj vad jag drack. Tjejerna skrattade och var glada, vi hade hög musik. Det skulle ju bli en bra kväll, försök vara positiv nu. Jag har mina bästavänner runt mig, det räcker ju. Jag klarar detta, jag hade ju knappt tänkt på honom på hela dagen. Vem är han ens? 
Vi var fulla, mina vänner frågade ifall jag var okej. Ja, jag bryr mig inte sa jag. Jag ville inte bry mig, ville inte tänka på det alls faktiskt. Kvällen gick, vi blev fulla. Han blev full, jag fick ett sms "baby". Nej, du är full och jag vill inte veta av dig ikväll. Du är full skrev jag, ja jag är full. Precis. Där kom klumpen i magen tillbaka, men jag skulle inte förstöra kvällen för mina vänner. Det var vår kväll nu. 

Klockan slog tolv, det var ett nytt år nu. En ny början, äntligen. Vi hade champagne, och roligt. 
Vi hamnade på efterfest, och det var mycket människor. Jag hörde folk prata om honom, och henne. HENNE? Nej, nej, nej. Jag kunde inte hålla igen längre, jag sprang iväg. Mina bästavänner sprang efter, det gick inte mer nu. Jag kunde inte hålla igen tårarna, det gick inte och stoppa dem. Det var inte hon som skulle ligga i hans säng med honom, det var ju jag. Jag skulle ligga där och bli omhållen, inte hon. Kändes som någon tog mitt hjärta och slet isär det i tusen bitar för att sedan hoppa på det. Han mådde bra nu, han var med någon annan och jag fanns inte i tankarna längre. Tre dagar hade det gått, tre dagar. 

Jag visste vad han gjorde nu, och det gjorde så ont att veta. Jag drack mer, torkade tårarna och försökte att tänka på annat och ha roligt. Men någonstans i bakhuvudet fanns tankarna kvar, det var inte jag. Jag somnade gråtandes den natten, mitt nya år började såhär tack vare den jävla idioten. Jag grät så otroligt mycket, kände mig så fruktansvärt tom, sviken och äcklad.

Två dagar hade gått sen nyår och jag skulle hämta mina saker, jag fruktade detta. Jag ville inte se honom, jag knackade på. Vi stod och kollade på varandra, jag tog sakerna han hade samlat ihop och gick. Tills han stoppar mig och frågar ifall han åtminstone kan få en kram, nej. Jag kommer bryta ihop. Ja, det kan du. Att känna hans armar runt mig och känna hans doft, att se honom där han bor och sedan tänka på honom och henne blev för mycket och efter kramen gick, nästan sprang jag iväg och smällde igen dörren, som inte stängdes helt. Hela vägen hem brände tårarna bakom ögonen, men jag ville inte gråta. Inte nu. När jag tog upp mina saker hemma så kom dem, och jag grät så in i helvetes mycket. En hel timme utan stop. Inget kommer någonsin bli som förut och jag kunde inte förstå hur det kunde bli såhär. Det skulle inte vara såhär, det skulle vara vi. Det skulle ju vara vi.. 

En gammal text jag hittade i utkastet som jag inte har publicerat.