Jag ville ha roligt, så jävla roligt ville jag ha. Och full skulle jag vara, då glömmer man väl problem. Eller?
Vi gjorde oss i ordning, åt god middag. Lockade håret och satte på oss glittriga klänningar, kvällen skulle vara vår. Vi skulle fira in det nya året tillsammans och släppa allt gammalt. Vi hade planerat sedan länge, nu var det äntligen dags. 

Jag drack, oj vad jag drack. Tjejerna skrattade och var glada, vi hade hög musik. Det skulle ju bli en bra kväll, försök vara positiv nu. Jag har mina bästavänner runt mig, det räcker ju. Jag klarar detta, jag hade ju knappt tänkt på honom på hela dagen. Vem är han ens? 
Vi var fulla, mina vänner frågade ifall jag var okej. Ja, jag bryr mig inte sa jag. Jag ville inte bry mig, ville inte tänka på det alls faktiskt. Kvällen gick, vi blev fulla. Han blev full, jag fick ett sms "baby". Nej, du är full och jag vill inte veta av dig ikväll. Du är full skrev jag, ja jag är full. Precis. Där kom klumpen i magen tillbaka, men jag skulle inte förstöra kvällen för mina vänner. Det var vår kväll nu. 

Klockan slog tolv, det var ett nytt år nu. En ny början, äntligen. Vi hade champagne, och roligt. 
Vi hamnade på efterfest, och det var mycket människor. Jag hörde folk prata om honom, och henne. HENNE? Nej, nej, nej. Jag kunde inte hålla igen längre, jag sprang iväg. Mina bästavänner sprang efter, det gick inte mer nu. Jag kunde inte hålla igen tårarna, det gick inte och stoppa dem. Det var inte hon som skulle ligga i hans säng med honom, det var ju jag. Jag skulle ligga där och bli omhållen, inte hon. Kändes som någon tog mitt hjärta och slet isär det i tusen bitar för att sedan hoppa på det. Han mådde bra nu, han var med någon annan och jag fanns inte i tankarna längre. Tre dagar hade det gått, tre dagar. 

Jag visste vad han gjorde nu, och det gjorde så ont att veta. Jag drack mer, torkade tårarna och försökte att tänka på annat och ha roligt. Men någonstans i bakhuvudet fanns tankarna kvar, det var inte jag. Jag somnade gråtandes den natten, mitt nya år började såhär tack vare den jävla idioten. Jag grät så otroligt mycket, kände mig så fruktansvärt tom, sviken och äcklad.

Två dagar hade gått sen nyår och jag skulle hämta mina saker, jag fruktade detta. Jag ville inte se honom, jag knackade på. Vi stod och kollade på varandra, jag tog sakerna han hade samlat ihop och gick. Tills han stoppar mig och frågar ifall han åtminstone kan få en kram, nej. Jag kommer bryta ihop. Ja, det kan du. Att känna hans armar runt mig och känna hans doft, att se honom där han bor och sedan tänka på honom och henne blev för mycket och efter kramen gick, nästan sprang jag iväg och smällde igen dörren, som inte stängdes helt. Hela vägen hem brände tårarna bakom ögonen, men jag ville inte gråta. Inte nu. När jag tog upp mina saker hemma så kom dem, och jag grät så in i helvetes mycket. En hel timme utan stop. Inget kommer någonsin bli som förut och jag kunde inte förstå hur det kunde bli såhär. Det skulle inte vara såhär, det skulle vara vi. Det skulle ju vara vi.. 

En gammal text jag hittade i utkastet som jag inte har publicerat.

Jag älskar kvällar som denna, när man absolut inte gör någonting utan bara tar det lugnt. Igår kväll hade jag en väldigt mysig kväll och sov gott inatt så har varit ovanligt pigg och utvilad idag, så himla skönt. Hade en kort dag i skolan och har hunnit med ett pass på gymmet med Amanda. OM benen skakar nu, kan knappt gå. Jag älskar att träna ben och rumpa för man ser mest resultat där. 

Ikväll ska jag lägga mig tidigt, börjar vid klockan åtta imorgon och sen är det en väldigt lång dag. Efter skolan åker jag direkt till gymmet, sen får vi se vad kvällen bjuder på. ♥

Tre bilder från 2013

En dag som alltid kommer ligga mig varmt om hjärtat är alla hjärtans dag, dels för att man automatiskt blir extra kärleksfull men också för att det var dagen då jag blev utskriven från sjukhuset efter en jobbig period. 
Jag får ofta frågor om varför jag låg på sjukhuset, och vad som hände. Då tyckte jag det var väldigt jobbigt att prata om det men nu två år senare känns det bra och inte så jobbigt längre.

Jag var hemma hos min pojkvän och vi hade ätit tacos på kvällen, men sen på natten kände jag att jag mådde väldigt illa och gick upp och kräktes. En gång bara, sen var det bra med det och jag somnade om igen i hans famn. Dagen efter skulle vi äta frukost, och jag åt som vanligt. Men efter en stund började det vattna sig i min mun & jag mådde fruktansvärt illa igen. Och även då så kom maten upp, det första jag och familjen tänkte på var magsjuka. Så jag la mig i sängen, åt endast isglass och drack läsk. Men det funkade inte, det kom upp. Efter några dagar ringde vi till läkaren, jag kom dit och dem sa till mig att det var ett virus som snart skulle gå över. 

Det gick tre dagar till, och ingenting blev bättre. Nu var jag så utslagen också eftersom jag inte hade ätit på nästan en vecka och bara druckit pyttelite. Så vi åkte till en annan läkare, så jag fick en medicin mot illamående. Men medicinen kom upp, dagen efter ringde mamma till barnakuten och jag fick en akut tid. När jag kom till sjukhuset var jag nästan helt uttorkad, så dem la mig med dropp på direkten. Jag låg med dropp i fyra dagar. Men ingenting blev bättre, jag är glad nu i efterhand att jag inte visste hur länge jag skulle behöva ligga på sjukhuset. 20 dagar blev det, som jag låg där.

Det var en väldigt jobbig period, jag kräktes och blev smalare och smalare. Psykiskt förstörd, jag vägde som minst 47 kilo. Jag var bara ett ben, och just då kändes det som det aldrig skulle bli bra igen. Dagarna gick men allting stod still. Dem misstänkte att jag hade anorexia, vilket jag inte hade. Dem misstänkte även att jag hade en hjärntumör, så som ni förstår var detta en väldigt jobbig period både psykiskt och fysiskt. Varje gång jag kräktes började jag gråta för det kändes som det aldrig skulle bli bra. 

Min högsta önskan var bara att kunna äta, folk kom och hälsade på mig och fick en massa godis och chips. Jag är riktigt svag för chips med, så låg och luktade på chipsen och önskade att jag kunde äta dem. Det började bli vår, och mamma tog ut mig i rullstolen. Det var så skönt och bara känna luften, frisk luft. Jag ville aldrig tillbaka igen, hade kunnat sitta där ute och kolla på människor hur länge som helst. Men sen hände något, efter 20 dagar. Med dropp, sond och en massa olika mediciner och sprutor. Sövdes två gånger, och var väldigt dålig. 

Efter 20 dagar, den 14 februari blev jag utskriven. Det var den bästa dagen i mitt liv, kommer aldrig kunna beskriva den glädjen. Jag hade klarat av att äta fem skedar spagetti och köttfärsås, och behålla den. Och efter en stund kom en sjuksköterska in och sa till mig att jag kunde bli utskriven nu och börja äta hemma lite smått. När min pojkvän kom och skulle hälsa på mig bara hoppade jag upp i hans famn och började stor gråta, jag var ju äntligen frisk. Det var verkligen den BÄSTA dagen i hela mitt liv, har aldrig uppskattat att vara frisk så mycket som jag gör nu för tiden.